Finlandiya davlat madhiyasi

"Maamme" ning birinchi bandi "Ensign Stål ertaklari"ning fincha tarjimasidan
Finlandiya davlat madhiyasi
Soʻz muallif(lar)i	Johan Ludvig Runeberg, 1848
Bastakor	Fredrik Pacius
Qabul qilindi	1848

„Maamme“ (fin tilida mɑːmːe; shvedcha: Vårt land, shvedcha: voːrt ˈlɑnːd; ikkalasi ham „Bizning o‘lka“ degan maʼnoni anglatadi) Finlyandiyaning amaldagi milliy madhiyasidir. Musiqa nemis muhojiri Fredrik Pacius tomonidan, original shvedcha soʻzlari Johan Ludvig Runeberg tomonidan yozilgan va bu musiqa bilan birinchi marta 1848-yil 13-mayda ijro etilgan. Dastlab, u Porvooning 500 yilligi uchun yozilgan va shu munosabat bilan musiqani Runebergning oʻzi yozgan.

„Maamme“ musiqasi Estoniya davlat madhiyasi uchun ham xuddi shunday mavzudagi „Mu isamaa, mu õnn ja rõm“ („Mening Vatanim, mening baxtim va quvonchim“, 1869) matni uchun ishlatiladi. Shuningdek, u „Min izāmō“ („Mening vatanim“) sifatida livoniyaliklarning etnik madhiyasi hisoblanadi.

Tarix

Johan Ludvig Runeberg „Mamlakatimiz“ sheʼri bosh sahifasi

"Vårt Land" sheʼrining shvedcha soʻzlari Xelsinkidagi Yoxan Lyudvig Runeberg yodgorligida uchraydi. HaykaltaroshWalter Runeberg.

1846-yilda yozilgan, lekin 1848-yilgacha nashr etilmagan asl sheʼr 11 banddan iborat boʻlib, romantik millatchilikning klassik namunasi boʻlgan „Ensign Stål ertaklari“ („Fänrik Ståhls sägner“) misralar siklining muqaddimasi boʻlgan. Hozirgi fin tilidagi matn odatda 1889-yilda Paavo Kajander tomonidan yozilgan Ensign Stål tarjimasiga tegishli, lekin aslida Julius Krohnning 1867-yilgi tarjimasidan kelib chiqqan.

Finlyandiyaning gerbi va bayrogʻi kabi qonuniy ravishda belgilangan tarzda Finlyandiyada rasmiy davlat madhiyasi toʻgʻrisida qonun yoʻq. Buning oʻrniga uning pozitsiyasi yillar davomida konvensiya bilan asta-sekin oʻrnatildi.

Bolalar buni maktabda oʻrganadilar. Rasmiy marosimlarda u fin va shved tillarida kuylanadi. U Olimpiya oʻyinlari kabi sport tadbirlarida ijro etiladi. 1880-yillarda va 1920-yillarda uni fin tilidagi versiya bilan almashtirishga koʻproq urinishlar boʻlgan, biroq ular 1930-yillardagi versiyaga toʻxtagan.

Aytishlaricha, Pacius bu kuyni to‘rt kun ichida yaratgan. Bu 19-asr davomida mashhur boʻlgan, lekin Paciusning oʻlimidan keyingina milliy madhiya sifatida qabul qilingan.

Matn

Asl matn oʻn bir misradan iborat, ammo toʻplangan odamlar fin va shved tillarida soʻzlashuvchi aralash boʻlmasa, birinchi va oxirgi baytni kuylash odat tusiga kiradi. Ikkinchi holda, uchta misra kuylanadi: birinchisi fin tilida, birinchisi shvedcha va oxirgisi fin tilida.

Shved tilida	Fin tilida	Ingliz tilida
I Vårt land, vårt land, vårt fosterland, Ljud högt, o dyra ord! 𝄆 Ej lyfts en höjd mot himlens rand, Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, Mer älskad än vår bygd i nord, Än våra fäders jord. 𝄇 II Vårt land är fattigt, skall så bli För den, som guld begär. 𝄆 En främling far oss stolt förbi: Men detta landet älska vi, För oss med moar, fjäll och skär Ett guldland dock det är. 𝄇 III Vi älska våra strömmars brus Och våra bäckars språng. 𝄆 Den mörka skogens dystra sus, Vår stjärnenatt, vårt sommarljus. Allt, allt, vad här som syn, som sång Vårt hjärta rört en gång. 𝄇 IV Här striddes våra fäders strid Med tanke, svärd och plog. 𝄆 Här, här, i klar som mulen tid. Med lycka hård, med lycka blid. Det finska folkets hjärta slog. Här bars vad det fördrog. 𝄇 V Vem täljde väl de striders tal. Som detta folk bestod. 𝄆 Då kriget röt från dal till dal. Då frosten kom med hungers kval. Vem mätte allt dess spillda blod Och allt dess tålamod? 𝄇 VI Och det var här det blodet flöt, Ja, här för oss det var, 𝄆 Och det var här sin fröjd det njöt, Och det var här sin suck det göt. Det folk som våra bördor bar Långt före våra dar. 𝄇 VII Här är oss ljuvt, här är oss gott, Här är oss allt beskärt; 𝄆 Hur ödet kastar än vår lott. Ett land, ett fosterland vi fått, Vad finns på jorden mera värt Att hållas dyrt och kärt? 𝄇 VIII Och här och här är detta land. Vårt öga ser det här, 𝄆 Vi kunna sträcka ut vår hand Och visa glatt på sjö och strand Och säga: se det landet där. Vårt fosterland det är. 𝄇 IX Och fördes vi att bo i glans Bland guldmoln i det blå, 𝄆 Och blev vårt liv en stjärnedans. Där tår ej göts, där suck ej fanns. Till detta arma land ändå Vår längtan skulle stå. 𝄇 X O land, du tusen sjöars land, Där sång och trohet byggt, 𝄆 Där livets hav oss gett en strand, Vår forntids land, vår framtids land. Var för din fattigdom ej skyggt. Var fritt, var glatt, var tryggt. 𝄇 XI Din blomning, sluten än i knopp, Skall mogna ur sitt tvång; 𝄆 Se, ur vår kärlek skall gå opp Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp. Och högre klinga skall en gång Vår fosterländska sång. 𝄇	I Oi maamme, Suomi, synnyinmaa, soi, sana kultainen! 𝄆 Ei laaksoa, ei kukkulaa, ei vettä rantaa rakkaampaa, kuin kotimaa tää pohjoinen, maa kallis isien! 𝄇 II On maamme köyhä, siksi jää, jos kultaa kaivannet 𝄆 Sen vieras kyllä hylkäjää, mut meille kallein maa on tää, sen salot, saaret, manteret, ne meist on kultaiset. 𝄇 III Ovatpa meille rakkahat koskemme kuohuineen, 𝄆 ikuisten honkain huminat, täht'yömme, kesät kirkkahat, kaikk'kuvineen ja lauluineen mi painui sydämeen. 𝄇 IV Täss auroin, miekoin, miettehin isämme sotivat, 𝄆 kun päivä piili pilvihin tai loisti onnen paistehin, täss Suomen kansan vaikeimmat he vaivat kokivat. 𝄇 V Tään kansan taistelut ken voi ne kertoella, ken? 𝄆 Kun sota laaksoissamme soi, ja halla näläntuskan toi, ken mittasi sen hurmehen ja kärsimykset sen? 𝄇 VI Täss on sen veri virrannut hyväksi meidänkin, 𝄆 täss iloaan on nauttinut ja murheitansa huokaillut se kansa, jolle muinaisin kuormamme pantihin. 𝄇 VII Tääll' olo meill on verraton ja kaikki suotuisaa, 𝄆 vaikk onni mikä tulkohon, maa isänmaa se meillä on. Mi maailmass on armaampaa ja mikä kalliimpaa? 𝄇 VIII Ja tässä, täss' on tämä maa, sen näkee silmämme. 𝄆 me kättä voimme ojentaa ja vettä rantaa osoittaa ja sanoa: kas tuoss' on se, maa armas isäimme. 𝄇 IX Jos loistoon meitä saatettais vaikk' kultapilvihin, 𝄆 mis itkien ei huoattais, vaan tärkein riemun sielu sais, ois tähän köyhään kotihin halumme kuitenkin. 𝄇 X Totuuden, runon kotimaa maa tuhatjärvinen 𝄆 miss' elämämme suojan saa, sa muistojen, sa toivon maa, ain ollos, onnees tyytyen, vapaa ja iloinen. 𝄇 XI Sun kukoistukses kuorestaan kerrankin puhkeaa, 𝄆 viel lempemme saa nousemaan sun toivos, riemus loistossaan, ja kerran, laulus synnyinmaa korkeemman kaiun saa. 𝄇	I Our land, our land, our Fatherland! Ring out, dear word, oh sound! 𝄆 No rising hill, or mountain grand, No sloping dale, no northern strand, There is, more loved, to be found, Than this — our fathers' ground. 𝄇 II Our land is poor, and so shall be To him who gold will crave. 𝄆 The strangers proudly pass, but we Shall ever love this land, we see, In moor, and fell, and isle and wave, A golden land, so brave. 𝄇 III We love our rippling brooks, so bright, Our gushing streams, so strong, 𝄆 The whisper of dark woods, at night, Our starry skies, our summer light, All, all that we, in sight and song, Have felt and lived among. 𝄇 IV Here fought our fathers, without fear, With sword, and plough, and thought. 𝄆 And here, in clouded times, and clear, With fortune in their front or rear, Their Finnish hearts have beat, and wrought And borne what bear they ought. 𝄇 V Who tells, of all the fights, the tale, In which this folk withstood, 𝄆 When war did rage from dale to dale, When frost set in, with hunger’s wail? Who measured all their pouring blood, And all their patience good? 𝄇 VI And it was here their blood was shed, For us, here, on this shore; 𝄆 And it was here their joys were bred, Here, that their sighs were heaved and fled, That peopleʼs who our burdens bore Before us, long before. 𝄇 VII Here it is sweet and good, we wot, All, too, is giv’n us here; 𝄆 However fate may cast our lot, A land, a fatherland, weʼve got. Will there a thing on earth appear More worthy, to hold dear? 𝄇 VIII And hereʼs, and hereʼs this fatherland, Here every eye it sees; 𝄆 And we can stretch a pointing hand, To show, with joy, its sea and strand, And say, „Behold this country, this, Our Fatherland it is.“ 𝄇 IX And if we once were made to rise To gold clouds, from below, 𝄆 And if we moved in starry skies, Where no one weeps, where no one sighs, To this poor lonely country, though, Our longing hearts would go. 𝄇 X Oh land, the thousand lakes' own land, Of faith, and lay, and glee, 𝄆 Where lifeʼs main sea gave us a strand, Our fore-timeʼs land, our futureʼs land, Shy of thy poorness, never be, Be calm, be glad, be free! 𝄇 XI Thy blossom, hidden now from sight, Shall burst its bud ere long. 𝄆 Lo! from our love, shall rise aright, Thy sun, thy hope, thy joy, thy light, And higher, once, more full and strong, Shall ring Our Country’s song. 𝄇

Havolalar

• History of the Finnish national anthem